Som vi kämpade tillsammans, många gånger ville jag ge upp, men de få gånger som det gick bra fick mig att vilja fortsätta, bli bättre..

Det blev vi, båda två, och Zoffe lärde mig saker som jag aldrig trodde vi skulle klara.

Jag började förstå hur man skulle göra med hästar mer och mer, hur jag skulle förstå dom..

Han började förstå mig, och helt plötsligt kunde han både buga och ligg..

Det var som en dröm som gick i uppfyllelse, när han la sig ner och la huvudet i min famn..

Han och jag kunde komunicera med varandra, vi kunde verkligen det.

Jag kommer ihåg varenda träning dom 2 sista månaderna, jag ansträngde mig för att jag skulle komma ihåg varenda framgång vi gjorde.

När han gjorde 3 galopp ombyten när jag bytte galopp så fattade jag att vi hade lyckats, vi hade nått målen.

Jag trodde inte vi kunde komma längre, men jag insåg snabbt att vi fortsatte att göra framsteg och vi blev bara bättre och bättre.

En dag släppte jag honom i paddocken, och han och jag gick längst ner i paddocken..

Jag bad honom att stanna där (vilket han gjorde) och jag gick hela långsidan upp..

Sedan kallade jag in honom och han kommer i full galopp och sedan springer vi runt och busar tillsammans :')

Vi förstod varandra, utan att vi pratade men det var verkligen som att vi kunde höra varandras tankar?

Zoffe var alltid så uppmärksam på mig, och jag var det på honom, jag tror att allt handlar om att lyssna på varandra.

När han en gång låg kvar i minst en minut när vi tränade ligg, så kände jag att det var så jäkla orättvist, min längd sätter stopp för allt det här, för även fast jag tycker det är hur kul som helst att träna ifrån backen, så vill jag endå utvecklas i ridningen..

Och det tar så mycket energi ifrån mig, att inte veta om jag någonsin kommer få dansa fram sådär, bara en gång till.. Med min älskade Zoefy♥